Imorgon bär det av!

Fyfan, alltså jag har inte fattat det än!

Jag ska alltså till Indien och bo på ett ashram i två månader. Gaah.

Jag kan inte fatta att jag nu sitter här efter allt jobb för att kunna åka iväg. Och det har gått ett helt år sen jag var där sist - det är helt sjukt vad tiden går fort!

Jag funderar ju en hel del på vad jag har gett mig in på egentligen. Jag ska alltså bege mig in i ett klosterliv näst intill.

Det känns en aning konstigt. Här i Sverige och i min uppfostran har religion och andlighet aldrig varit något aktuellt, och nu ska jag helt plötsligt väg och utforska den delen av mig själv.

I Sverige är det faktiskt lite tabu att snacka om religion och tro, vi är ju sekulariserade här och man ska väl inte tro på sådant nonsens.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det men när jag var i Indien förra gången föll det sig naturligt för mig att börja fundera på sådana saker? Finns Gud? Eller finns det en mening med allt eller är det slumpen som styr? På den senare funderingen kom fram till att jag inte riktigt kan tro att slumpen har skapat allt detta, allt detta underbara i livet. När saker bara blir så förunderligt bra ibland, och såklart även dåligt. Men efteråt kan man se tillbaka på det och tänka; "Ja, det var nog en mening med det också."

Finns Gud då? Jag vet inte det heller. Men ibland vill jag kunna förklara allt det där förunderliga med något. Att människor trots allt kan vara så goda, att världen kan vara så otroligt vacker, att ett leende kan göra mig galen - Är det Gud?

Det kanske är Gud. Men Gud är i så fall inte övernaturligt utan något som finns naturligt i allt och alla. Kanske lite som i hinduismen då alla är en del av Gud.

Men jag vill inte utropa mig som något, jag vill inte tillhöra någon religion. Jag vill ha mina egna uppfattningar och inte fundera så mycket mer över vad jag är. Jag vill inte fastna i ett fack eller ha en etikett. Jag är bara jag och här är mina tankar.

Jag på stranden utanför Amritapuri

Nu när det verkligen är nära inpå mig känner jag att det faktiskt finns saker som skrämmer mig med att komma till Amritapuri. Tänk om jag tycker att det är alltför likt en sekt? Tänk om jag inte alls känner mig hemma bland fanatiska gurudyrkare?

Nja, så illa är det inte. Men någonstans i bakhuvudet finns det. Jag tror inte riktigt på att en människa kan göra såna övernaturliga saker som Amma har gjort. Och det känns nästan jobbigt att skriva det, tänk om man måste tro på det?

Men det jag däremot vet är att Amma kan göra stordåd. Hon kanske inte kan trolla fram vin ur vatten men hon kan bygga upp skolor, sjukhus, hus till tsunamidrabbade och hemlösa, före kampanjer för fattiga och sjuka m.m. utan några direkta medel alls. Hon säger bara "Det här ska vi göra!" Och sen gör hon det. Folk donerar pengar och arbetar tillsammans henne mot målet. Och det lyckas ofta. Det är ju nästan lite övernaturligt.

Kanske vissa människor behöver säga att det är övernaturligt och Guds dåd för att kunna förklara hennes styrka, mod och karisma?

Men jag är ändå rädd att det ska kännas lite överdrivet. Är det min sekulariserade uppfostran från min familj och det svenska samhället som säger mig det, eller är det jag?

Det är nog en kombination. Det känns bara skumt att dyrka en människa på ett sådant sätt.

Men jag tänker vara öppen för vad jag kommer se och hur jag kommer känna inför det. Och ta till mig det jag vill ta till mig, och lämna resten. Det känns som en bra plan.

Haha, det är kul. Jag bearbetar min oro medan jag skriver. Jag kommer som fram till svar under tiden :-D

Kajsa, jag, Mamma och Inger på nyårsafton =)

Som jag berättat förut började jag fundera mer på andlighet när jag var i Indien förra gången. Jag hittade sidor hos mig själv som jag utvecklade på et sätt jag aldrig gjort tidigare. Och det var väldigt häftigt.

Men när jag kom hem kunde jag inte riktigt integrera alla dessa nya sidor i mitt "gamla" liv. Jag kunde inte vara som jag var i Indien här. Det blev bara kaos och jag var förvirrad. "Är jag kanske schizofren eller något?" tänkte jag några gånger.

Efter ett tag började jag dock se det på ett annat sätt. Jag kom fram till att man tar fram olika sidor hos sig själv beroende var man är, i vilken omgivning och miljö, i vilka grupper osv osv.

Jag visar och utvecklar vissa sidor här, och vissa andra då jag är i Indien. Man har ett spektra av känslor och tankar och olika sidor, reklektioner av sig själv. Detta spektra använder man på olika sätt beroende på var man befinner sig. Jag är inte schizofren, jag är bara mångfald.

Som jag sa i radiointervjun i tisdags så åker många till Indien för att "hitta sig själv" fast det kanske bara är andra sidor av sig själv man hittar. Och det är verkligen inte så bara!

Så är det för mig i alla fall.

Jag kom även på att det som jag trivs med att göra här, som att hålla på med mina fritidsintressen, träffa vänner, träna osv. kan också ge mig andligt lugn. Men på ett helt annat sätt än genom att fundera på andlighet och vägvav i livet i Indien. Båda sätten ger tillfredställelse åt själen.

--------

Jag är också orolig för en annan sak - Att jag ska känna mig så ensam. Jag kommer att ha massa människor runt omkring mig och även Pernilla finns ju där, och mina vänner i Kovalam. Men ändå, jag är van vid att ha min familj mycket nära till hands och att vara med mina vänner hela dagarna i skolan - min underbara klass, och träffa mycket folk både på jobbet och på fritiden. Jag är en oerhört social person, och om jag inte får vara det blir jag knäpp.

Men det gäller nog bara att vara social där också, så mycket det går. Och faktiskt kanske inte vara det ibland. Våga vara själv, som faktiskt också är skönt.

------

Oj, vad långt det blev!

Jaja, nu ska jag gå och packa ner det jag har glömt, som jag dock inte kommit fram till vad det är ännu :-S

Vi hörs snart! Ta hand om er alla och ta det lugnt!

Kram