Lardomar fran livet

De senaste dagarna har det hant mycket med mig. Min resa inom mig, min andliga resa har akt langt ivag och sett manga platser. Jag har lart mig mycket, insett en del och fatt mig ett och annat att fundera pa. Det har givit mig mycket.

For 3 dagar sedan traffade jag en man som jag kan kalla en av mina larare. Vi har bara pratat med varandra 3 ganger och sammanlagt kanske 2 h. Anda har han paverkat mig, mitt satt att se pa saker och mina tankar. Han lyfte mig mycket och jag kande mig uppskattad av honom. Han var en bra larare. Jag hoppas vi ses igen.

Varje manniska ar ju faktiskt en larare, men vissa minns man battre an andra.

I forrgar traffade jag even en healer, som pastod sig vara Guds instrument for att hjalpa manniskan. Jag var val inte helt overtygad men faktum ar att min smarta i ryggen nu varit borta sedan dess. Han var ocksa en speciell manniska med andra ord.

I gar traffade jag Nirupama, en svensk devotee, och det var mycket trevligt. Hon hjalpte mig ocksa att se saker jag har haft svart med forut. Och det ar jag mycket tacksam for.

I gar fick jag aven en massa uppskattning for mitt arbete som "runner" i Western Canteen. De tycker att jag ar snabb och alert, och lyssnar bra. Det fick mig att vaxa ytterligare ett par centimeter.

Igar kvall foll jag aven i en djup grav av sjalvdestruktiva tankar. Trots min positiva dag.


"Alla hatar mig. Jag ar vardelos. Jag ar dum. Jag ar dalig. Jag ar ond. Jag kan ingenting."


Alla dessa tankar som alltid finns i mig men som jag brukar trycka undan. Men de kommer fran varje gang sager nagot daligt, men ocksa konstigt nog, nar nagon sager nagot bra.

Ex. "Gud vad du ar duktig!"
"Tack!" men egentligen tanker jag "Men det ar jag egentligen inte. Man kan alltid vara battre. Och jag ar anda inte sa bra. Jag rakar bara ha tur." Osv osv.

Sa i alla fall jag foll i gropen. Och det var Amma som fick mig att hamna dar.
Det later sakert sunnessjukt i era oron. Men hon tog fram dem skiten hos mig.

Och det ar jag tacksam for. Hon gjorde mig medveten om mina tankar (vare sig det var medvetet elller inte) och hjalpte mig att se dem fran ett annat perspektiv.

Jag hade fatt massa positiv kritik och lyft hela dagen - och sa tillater jag mig att falla i den dar valbekanta gropen i alla fall! Ar inte det lite val ego? Eller i alla fall javligt dumt.
Det dar monstret kanner jag igen, det har jag traffat forut. Varfor ska jag lata henne lura mig igen?

Na, for vet ni vad - Det dar ska jag inte ga pa igen!

Sa jag tog mig upp ur gropen. Och det var nog det Amma ville lara mig. Eller det som jag larde mig av henne denna gang i alla fall.

Amma gor sadant med manniskor. Hon far dem att vittna sina tankar och bli mer medvetna om sig sjalva och sina tankemonster. Och hon lar dem att komma bort fran de destruktiva.


Det ar sa latt ata bygga tankeslott med negativa och destruktiva byggstena.
Man kan komma till: "Ingen tycker om mig", fran att en person svarat lite surt pa en fraga. Och det ar inget vackert slott.
Kanske kanner ni igen er? Man bygger upp sa mycket trakigheter som ofta ar helt orealistiska. Man gor manga honor av fjadrar sa att saga.

Det ar faktiskt ganska ignorant och sjalviskt pa sitt satt.


Darfor vill jag be om ursakt till alla mina vanner:

Forlat for att jag inte tar in alla underbara ord ni sager till mig. Forlat for att jag ar en dalig lyssnare. Jag ska gora allt jag kan fran och med nu for att ta det ni sager pa allvar och inte ignorera era betydelsefulla ord. Forlat mig igen och TACK for att ni finns!


Jag ska oppna mitt hjarta. Och nu vil inte strommen pa detta Internetcafe med mig mer.
Jag maste skriva mer sen.

Tack igen alla mina vanner!
Ta hand om er.

Puss och kram