AIMS - Institution of Medical Siences and Reseach CentreSaja, da var denna helg avklarad med massa spannande studiebesok pa nagra av Ammas instutitioner. Det har varit fantasktiskt att se vad Ammas karlek gor och har gjort "pa faltet" och i praktiken for sa manga manniskor.
Igar var jag pa AIMS - Ammas sjukhus och universitet i Kochi. Vi tog buss dit tidigt pa morgonen och 4 h senare var vi framme. Vi fick en ganska snabb introduktion och hela besoket gick i rasande tempo faktiskt for vi hade alldeles for lite tid och alldeles for mycket att se. AIMS ar namligen stort!
Det borjade med att vi fick lyssna pa nar tva doktorer pratade. Forst en kvinna som jag tyvarr inte kommer ihag namnet pa (daligt av mig) som berattade om hennes department som har riktat in sig pa en speciell typ av vard som framforallt ar symtomforebyggande. Idag har det namligen blivit sahar att varden ar alldeles for prestationsinriktad, lakarna ser bara till att forsoka bota sa manga som mojligt. De tar patienterna pa lopande band och ser dem bara som "skallfraktur", "brostcancerpatient", "hjartsvikt" osv.
Detta vill inte AIMS syssla med utan vill se patienten som en manniska och inte en diagnos. Och framforallt forebygga lidande och symtom som smarta och liknande, allt for att patienten ska ma sa bra som mojligt, trots att han eller hon kan vara dodssjuk.
AIMS satsar ocksa mycket pa forebyggade vard. Att informera och lara befolkningen om hur sjukdomar sprids och hur man tar hand om dem innan de blir allvarliga. Forebyggande och kunskap ar A och O.
Lakaren berattade ocksa att de aven har hembesok da lakare och sjukskoterskor kommer hem till patienter som inte kan ta sig till sjukhuset. Detta ar unikt for AIMS.
I Indien har man aven en sa kallad "by-stander" - nagon i familjen som far komma och bo pa sjukhuset nar man ar inlagd. Den personen kan pa sa satt ge den karlek och omhet man behover och man far pa sa satt en lte trevligare sjukhusvistelse tror jag.
Sedan kom nasta doktor som jobbade inom ett nytt forskingsomrode som kallades Nanosience. De arbetar med att forsoka bygga upp vavnader och organ fran manniskans egna celler istallet for att satta in konstgjorda delar eller skaffa en donator. Problemet med det senare ar ju att kroppen kan stota bort dessa frammande delar och for att inte det ska handa maste man ta massa kemiska substanser. Om man istallet kan skapa organ fran egna celler kommer detta inte att handa.
Lakaren berattade om forskningsprojektet och verksamheten och det var m,ycket intressant. Jag beho ver nog inte ga in pa mer av det for da blir det alldeles for krangligt. Jag var dock impronerad over pa vilket hag niva detta sjukhus och forkningen har ar pa. Sjukhuset har hogteknologisk utrustning, en av de framsta i varlden och manniskor (som har pengar) kommer hit fran hela varlden for att fa vard har. Har finns otaliga specialister i alla mojliga olika omraden.
Dock ar behandling billig framforallt for de som mest behover den. Vilket ar mycket ovanligt for Indien. Amma vill att alla ska ha tillgang till vard. Att varden pa AIMS ar sa billig har paverkat andra sjukhus och tvingat dem att sanka sina priser for att behalla patienter och for att folja Ammas exempel.
Tank att AIMS och alla Ammas verksamheter ar uppbyggda pa donationer! Det ar helt otroligt tycker jag. Genom att Amma och hennes medarbetare pratar om hennes projekt vill organisationer och andra frivilliga ge och detta genererar till att pengarna och resurserna gar direkt till de som behover det som mest. Givetvis gar pengar till andra hall ocksa men det behovs for att halla organisationen pa fotter.
Donationer till sjukhuset har getts fran hela varlden i form av material som blivit over eller som knappt har anvands i Europa och USA. Detta har skickats i stora containrar i alla ar och har hjalpt AIMS att ha tillgang till material som annars ar mycket dyrt.
Ammas hjalpverksamheter ar ocksa till stor del uppbyggda av volontarer och devotees. Sjukhuset till exempel har frivilliga hjalpt till att bygga. Det finns aven manniskor som jobbar dar utan lon men lakarna ar betalda. De ar handplockade fran hela varlden for att kvaliteen pa varden ska vara sa hog som mojligt. De far inte heller sarskilt hog lon , om de hade stannat iu sina hemlander och hemstader hade de sakert varit betydigt mer valbetalda, men manga har valt att flytta hit och arbeta har for att gora en god sak.
Och allt detta ar ju verkligen ett levande bevis pa hur kraftfull Ammas karlek och manniskors karlek till henne ar!
Efter lakarna hade talat visades vi till lakar college dar vi fick se en film och lyssna pa rektorn for Department of Community Medicine som berattade om hur skolan var uppbyggd och hur undervisningen sag ut. De hade kontroversiella(for att vara i Indien) men mycket bra undervisningsformer tycker jag - och de var inte helt obekanta for mig. De har ett motto som lyder "Not teach - Help to Learn" och det betyder att man introducerar eleverna till ett amne som de far lite bakmgrundfakta om och far ett problem att losa. Sen far de sjalva hitta losningar och bygga upp ett program som kan ta itu med problemet. Redovisningar kan vara i form av informativa pjaser, rollspel, filmer, foredrag och liknande. Later som SPIN ;)
Eleverna haller ju pa med Communtiy Medicine och det betyder ju samhallsmedicin och ar till for manniskor runt omkring dem. Darfor gar de ofta ut till de fattigare, mindre utvecklade omraderna och informerar lokalbefolkningen om olika sjukdomar med deras program och hjalper ocksa dem som behover vard dar. Detta tror jag ar ett oerhort bra satt att lara sig pa och dessa elever kommer att komma langt som lakare efter denna utbildning.
Dock ar det ju som alltid. Det ar mycket svart att komma in pa detta college sa det ar val bara eliten som kommer in. Man hoppas bara att det kommer bli annorlunda i framtiden da fler och fler kommer ha tillgang till bra skolgang och fa battre mojligheter. Indien medelklass vaxer ju och darmed mojligheterna till att skaffa sig ett bra liv.
Jaja, detta var nog mitt besok pa AIMS - eller en liten snabb resume egentligen. Det fanns sa mycket haftigt och interssant dar men jag kan inte skriva ner allt for da blir ni galna.
Efter besoket skumpade vi hem i varan skraltiga buss, som egentligen ar fin - det finns mycket varre. Jag tror alla bussar ar skraltiga i Indien. Men det ar lugnt, det ar som sagt alltid ett aventyr att aka buss i detta land.
------------------
Idag var jag pa Ammas barnhem som ligger i narheten av Varkala, soder om Amritapuri alltsa. Vi akte dit i annu en skraltig buss och var framme tva timmar efter var avgang. Val dar blev vi motta av Swamin som har hand om barnhemmet och skolan. Det ar namligen ett barhem med 500 barn och aven en sanskritskola med ca 3000 som rymms inom omradet.
Barnhemmet tog Amma over 1986 da Ammas ashram och organisation inte alls var stor. Ashramet var bara nagra hyddor och ekonomin var inte sakrskilt bra. Amma fick da en forfragan fran en kvinna att ta over hennes barnhem for hon kunde inte behalla det, och Amma hjalpte henne. Da var det inte i ett sa bra skick men allt eftersom Ammas organisation vaxte utvecklades barnhemmet och senare aven skolan till vad den ar idag. Barnhemmet ar nu mycket valskott och har som sagt 500 barn, framforallt fran Kerala. Skolan ar den framsta skolan for sanskrit i regionen och har en mycket hog kvalitee pa undervisningen. Skolan varnar mycket om kultur och franfallt Keralas kultur och traditionella dans, sang, teater och musik ar en del av undervisningen.
Vi fick se en del framtradanden som eleverna och barnhemsbarnen gjorde och de var jatteduktiga. Jag blev sjukt imponerad av deras talanger. Jag tror inte ens jag visste vad upp och ner var pa en trumma i deras alder...
De tyckte att det var roligt att vi kom och halsade pa men det var lite smablyga. Manga av dem vagade i alla fall prata med oss och vi gjorde klappramsor och lekte med dem. Sedan visade nagra flickor och en tribal-dans osm vi forsokte lara oss. Da skrattade de som galna for vi var inte sakrskilt duktiga! Men kul var det :)
Vi blev aven serverade en sjukt god lunch. Jag alskar verkligen Keralas mat!
Givetvis vet jag ju att detta bara ar de finare delarna man far se nar man ar pa dessa studiebesok. Men sa ar det, det ar valdigt vanligt i Indien. De visade framforallt de duktiga eleverna och berattade speciellt om nagra elever och hur bra betyg de hade.
Det far en ju att tanka pa vad som hander med de som inte har det lika latt for sig, om det far stod eller inte. Det maste ju finnas sadana barn ocksa, speciellt bland de som forlorat sina foraldrar och bor pa barnhem.
------------
Jaja, jag har i alla fall lart mig massa i helgen som ni kanske marker. Jag har aven tagit del av livet pa ashramet pa morgarna da jag gatt pa Archana omanskigt tidigt. Men det har varit trevligt och givande. Det ar harligt att chanta lite och det kanns som att det ger min sjal nagot speciellt. Kanske haller jag pa och bli religios?
Haha. Nej, jag vill inte satta etiketter pa mig sjalv som sagt. Jag lever bara i detta nu och foljer flowet. Kanner efter vad som kanns bra osv. Det kanns ratt bra nu med undantag for vissa omstandigheter, men det ska val losa sig nagon gang ocksa.
Glom dagens bekymmer, imorgon kommer nya! Som nagon sa. Later positivt, eller hur? ;-P
Na nu ska jag sluta.
Ta hand om er och kom ihag att livet faktiskt ar underbart - med eller utan bekymmer!
Puss och kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar