Pa bussen
En bussresa i Indien kan verkligen vara ett aventyr. Jag kan beratta om en gang da jag och Laila akte buss i Goa.
Vi hade tagit en buss till Arambol och tillbringat dagen pa i hippielandet. Ganska sa trotta och svettiga bestamde vi oss for att ta bussen tillbaka ocksa. Bussen var redan sen men vi vantade anda tills den kom. Till en borjan var det inte sa mycket folk, visst var alla saten fulla men det var inte sa manga som stod. En ganska tom buss med indiska ma'tt ma"tt alltsa. Detta fick vi verkligen bevisat efter nagra hallplatser...
I en normal indisk buss star det skrivet: "NO SMOKING, NO SPITTING" ovanfor foraren. Att amn inte spottar i en buss kanske ar normalt for en europe, men inte for en indier. Vi ar alla olika.
I alla fall, det star aven skrivet: "MAX 10 STANDING" och detta ar annu mindre sjalvklart for de flesta indier. Och inte alls sjalvklart for busspersonalen. I en indisk buss finns det en forare som sitter bakom ett galler langst fram i bussen. Dar bakom finns ibland ocksa en kille som tar hand om stora vaskor, eller i vart fall crashpads.
Sedan finns det en nisse som tranger i alla manniskor i bussen och tar betalt. Av nagon anledning betalar man inte nar man stiger pa alternativt gar av utan denna nisse klanger och tranger sig mellan alla manniskor for att fa ihop slantarna. Ofta hander detta nar bussen ar alldeles knokfull.
Ibland undrar jag, jag gjorde det bland annat nar jag sag denna kille jobba, varfor det ofta ar sa att allt ska goras pa svarast mojliga satt har i Indien. Det ska liksom vara sa omstandigt som mojligt att fa nagot gjort.
Nu sager jag inte att det alltid ar sa, men ibland borjar jag faktiskt undra over alla dessa olika system som inte verkar fungera.
Men men, var lilla bussresa i Goa var i alla fall en upplevelse. Bussen fylldes allt mer. Manniskor trycktes in pa alla mojliga hall och kanter och jag slar vad som att det satt nagra pa taket ocksa. Kroppskontakten med allt och alla var ett faktum. Jag slar vad om att det var minst 50 staende nar det var som varst. Jag satt ner som tur var men var tvungen att nastan ligga pa han som satt brevid mig for att det var nagon som forsokte halla sig fast ovanfor mitt huvud. Vaglaget ar ju inte det basta, eller rattare sagt - vilket vaglag?, och chaufforen kor som en galning. Men overallt man kollar, man tittar ju alltiod pa nagon, ser man bara lugna, vanliga ansikten. Ingen irritation, ingen stress - inga problem. Det har ar ju en vanlig bussresa. Pa vag fran eller till hemmet, jobbet, mamma, pojkvan, alskare, tandlakare. Att det ar lite trangt ar val bara trevligt, det ger lite gemenskap.
Om detta skulle vara i Sverige skulle samtliga vara mycket sura och vresiga. "AH, varfor ska bussen vara full just nar jag ska aka? AH, kan inte han bara flytta sig?" Osv.
Eller jag vet inte, men jag tror att det skulle vara sa. Vi har inte sa mycket socialt smorjmedel som behovs i sadana situationer. Och det kanske beror pa att vi oftast inte behover det. Vi ahr ett sa sort land och vi ar sa lite folk att vi inte behover mota nagon om vi inte vill. Och det ar ju bade bra och daligt. Som allt annat.
Vi lamnade den trnga bussen och all gemenskap i Mapusa och tog en annan buss mot Anjuna dar vart guesthouse lag. Denna buss var nastan tom - bara sittplatserna var upptagna - sa det blev en skon resa. Anda tills chaufforen plotsligt trampade bromsen i botten och vi trodde vi kort pa nagot. Vi stallde oss upp for att kolla och ser en stor orm ringla sig over vagen.
Tank er, detta skulle aldrig handa i Sverige. I Sverige hade chaufforen inte ens sett ormen utan det hade bara blivit ormmojs av den. Har dar man ofta praktiserar icke-vald ar det sjalvklart att amn inte kor pa en orm. Det ar ju ocksa ett liv.
Och det kan ju ocksa har berott pa att det var dne storsta ormen jag sett i mitt liv. Man skulle nog inte vilja kora pa den hur som helst.
----------------
Pa taget
Perongen vimlar av manniskor, vaskor, forsaljarna, kor, rikshawforare och massa annat som ogat nite ens uppfattar. Jag ska precis ga pa taget och konkar in alla vaskor genom de tranga passagerna till min plats. Folk springer hit och dit och alla ska forbi.
Jag hittar min plats och forsoker slanga upp min stora ryggsack medan folk fortfarande tranger sig forbi mig. Jag ar verkligen i vagen. Till slut lyckas jag dock och jag kan lugnt satta mig ner. Taget ar av vanlig indisk standard - sleepers class. Slitet, blatt, galler for fonstrena och harda britsar - perfekt for min rygg dock. Stup i kvarten kommer chai och kaffeforsaljare fobi och stannar alltid lite extra lang tid vid mig eftersom jag ar vasterlanning och sakert kan kopa massa kaffe for jag ar sa rik. Jag koper en kopp chai bara for att.
Taget borjar rulla och vagnen ar nu ganska full. Bredvis mig sitetr en familj fran Tibet med manga barn och en skriker och klattrar pa allt han kan. Ganska rolig underhallning faktiskt. Lite langre ned i vagnen sitter nagra unga kilalr och gapar. De tittar nyfiket bort mot oss.
Chai och kaffeforsaljarna gar efter varandra och skriker ut sina "Chai, Chaiii, Chaiija!" eller "Koffi, Koffi, Koffi" eller som i Kerala: "Koppi, Koppi, Koppi". Ibland kommer ocksa forsaljare med kakor, chips, eller vatten, eller nagot form av mat som man aldrig vet avd det ar.
De sager "nvjksdv" och man fragar: "What is it?" De sager "nvjisdk", "ncfjidv" och "fncsdjivnsd" och man sager: "Ok, whatever, I take one of those"
Jag tittar ut fran fonstret och ser landskapet susa forbi. Det ar aldrig traktigt att aka tag i Indien. Det ar alltid nagot nytt att se, alltid vackert landskap, smutsiga stader med massa manniskor, nagot nytt att prova ata fran forsaljarna, och framforallt - en massa intressanta manniskor att prata med. Man traffar sa mycket folk och lar sig sa mycket genom att prata med dem. De berattar ofta var de kommer ifran och hur det ar dar, var de ar pa vag och vad de ska gora dar, och en massa annat roligt. Och sa berattar man lite om sig sjalv och sager att man uppskattar deras land oerhort mycket och da blir de ofta mycket glada.
Det ar ett riktigt aventyr att ala tag i Indien. Och det fungerar bra ocksa. Tagen ar oftast i tid och det ar ok att boka och sadant. Inte svarare an i Europa och Spanien da de inte ens pratar engelska i biljettkassan...
--------------------------
Pa gatan
Jag har funderat en del pa modet har i Indien. Kvinnorna bar ofta saris eller punjabi och de ar ju otroligt vackra. Sa mycket farger, former och monster. De ar helt otroliga. De ar sa duktiga pa att kombinera farger ocksa. Farger som man inte alls tror matchar bar en indiska upp superbra. Jag vet inte hur de gor det. Kanske det ar ljuset?
Killarna och mannen daremot har allt mer borjat anvanda klader som vi hade u Europa under 70-talet. Utsvangda byxor ar i princip det snyggaste man kan ha, ackompanierat med en tight skjorta och ett balte. Utsvangda buxor gillar inte manga foraldrar och ofta bar man dem for att gora lite revolt, precis som det gjordes pa 70-talet. Detta ar alltsa tiden da Indien allt mer indutrialiseras, en medelklass byggs upp och manniskor far det battre. Darfor kan ungdomen allt mer frigora sig - samma sak som hande i Europa.
Dock ar det pa ett helt annat satt har. Religionen, traditioner, seder och bruk sitter valdigt hart sa Indiens ungdomar kommer att ha en helt annan typ av frigorelse. Det kommer att bli Indian style pa det hela, och det kommer bli intressant att se vad som hander. Mycket har ju redan hant och jag tror inte att det kommer bli likt Europa. Kanske de kommer att ha utsvangda byxor och lite europeiskt mode, lyssna pa 90-tals musik och ha gele i haret ett tag till. Men det ar alltid Indien, och det ar alltid speciellt.
-------------------
Jaja, det avr allt for idag. Nu har jag suttit alldeles for lange igen. Det har kommer bli dyrt!
Hoppas ni har det bra allihop. Jag tanker pa er!
Ta hand om er och varandra!
Puss och kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar